Det blir en låååååååååååång sommar...

För nu tar vi:

Så det kommer inte bli speciellt många filmer som hängs ut här på Film i veckan under sommaren.

Men några ska vi hinna med allt. Några.

Auf wiedersommer!

Axelpuffar!

Titel: The New Barbarians: Warriors of the Wasteland

År: 1983

Land: Italien

Genre: Postapokalyptisk action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: År 2019 smäller det rejält. Och det är inte knallen från en kinapuff som ljuder över ängarna. Nej, nu är det kärnvapen som dundrar ner som spön i backen. I stort sett hela mänskligheten blir förintad. Kvar finns endast ett fåtal. Vissa av dem är goda, andra är onda, ingen är både och. Föga förvånande visar det sig att dessa två grupperingar inte kommer vidare väl överens. Stämningen blir snabbt grinig och det hela mynnar ut i att de onda jagar och dödar de stackars goda mest hela tiden. Den onda kallar sig The Templars. Men till skillnad från de riktiga tempelriddarna som levde och verkade för länge sen och bland annat skyddade kristna missionärer så att de kunde plundra i öst, så ägnar sig dessa tempelriddarna istället åt att sy superstora axelpuffar på sina vita uniformer. Men en av tempelriddarna, Scorpion, tröttnar på det hela. Det måste finnas mer än axelpuffar och vita uniformer. Han byter om till svart uniform. Och vips! så har han blivit hjälte. Och medan The Templars letar efter oskyldiga överlevande att döda, tillbringar Scorpion sin tid med att pimpa sin bil. (Bland annat har han byggt in en knapp som gör att bildörren öppnas när man trycker på den. Han har även en knapp som öppnar passagerardörren, vilket visar sig vara superpraktiskt om man vill förföra en tjej.)

Minnesvärda scener: Efter inledningsscenen, då man får se bilder av världen, efter att det världsomspännande kärnvapenkriget i stort sett slitit sönder hela vår civilisation i bitar, förflyttas vi till en lägerplats. Där sitter ett glatt gäng och myser i solen. Med tanke på alla leende läppar och lekande barn verkar de ha tagit jordens numera nästan icke-existens med en klackspark. Men det ska The Templars ändra på … Från en närbelägen höjd spanar de ner på sina korv-grillande offer. De inleder anfallet … Och det hela blir så dumt att vi måste stycka upp i alla fall de grövsta misstagen i punkter:

1. Om man nu ska döda alla, varför utnyttjar man då inte fördelen att befinna sig på en ovanifrån position för att lobba ner granater i lägret? Istället åker de ner från kullen och cirklar runt i sina fräcka bilar, under ett halvt århundrade.
2. Om du ska överraska fienden är det dumt att tuta. The Templars tutar.
3. Om du ska döda fienden är det bättre att skjuta dem med gevär än att glida runt, obeväpnad på en motorcykel.
4. Att placera ett spjut längst fram på en rostig bil är ineffektivt sätt att döda många snabbt. Speciellt dumt är det om dem du ska döda befinner sig utom räckhåll för ditt spjut.
5. Att medvetet hoppa in i en parkerad bil med sin motorcykel är korkat.
6. Även om snurrande klingor ser coolt på en bil, så måste de snurra snabbt för att vålla skada.

Trots alla dessa dumheter gick det ändå väldigt bra för angriparna. Men mycket av deras framgång kan nog skyllas på försvararnas inkompetens. Att exempelvis bygga ramper på utsidan av sina barrikader som gör att motorcyklar kan hoppa rakt in är inget vidare smart. Försvararna använde heller inte sina vapen, utan sprang istället runt som stressade höns. Det var ju bara för bovarna att spetsa dem med lansar eller alternativt kapa huvuden med super-sega snurrande klingor.

En annan minnesvärd scen är då hjälten, Scorpion, råkar korsa The Templars väg med sin bil. De slungar en mina som klistrar sig fast på Scorpions förardörr. Vem hade inte fått panik i en sån situation. Inte Scorpion. Han trycker bara på den där knappen som gör att bildörren skjuts iväg upp i luften. Problem solved.

Minnesvärda citat: ”Books! That´s what started this whole apocalypse!”

Omdöme: Filmens stor-skurk spelas av George Eastman. Han har figurerat flitigt på vår blogg och dykt upp i filmer både som arg apa eller arg nitläder-krigare. Han är C-filmens okrönte sunk-kung med en krona av ogräs och spira i papp. I denna film spelar han en arg homosexuell man som vill döda alla människor som överlevt kärnvapenkriget. Och precis som i alla andra filmer är han mest lång och mest dålig. Det dyker även människor klädda i postapokalyptiska plastpåsar. Det var skoj.

Och som vanligt med åttiotalsrullar, är de generösa med diskanten. Men i denna film är ljudet så uselt att man skulle kunna tro att de lagt ut det på entreprenad. Vi föreställer oss något i denna stil:

RIIIING! RIIIIING!

- Hallå? Detta är Enzo G. Castellari. Vem talar jag med?

- Hej! Mitt namn är Cocco. Jag ser att ni söker ljudläggare till en postapokalyptisk barbarfilm? Är ni fortfarande på jakt, eller har ni hittat någon?

- Nej, det har vi inte. Alla ljudläggare är så dyra. Hela budgeten sprängdes när vi köpte in axelpuffarna.

- Jaha! Då kan jag lösa alla dina problem, Enzo! Vi ljudlägger din film för en tredjedel av priset!

- Oj, då! Men … hur kan det vara så billigt?

- Enkelt! Vi använder oss av babianer. De kan inte ett skit om ljudläggning. Men de kan inte ett skit  om pengar heller. De är usla på det mesta.

- Men de är billiga?

- Japp!

- Då tar jag en babian! Tack, Cocco!

- Det är jag som ska tacka, Enzio!

Men det är inte bara ljudet som haltar. Det mesta är dåligt. Det känns som om ett gäng tolvåringar har filmat detta i något gammalt grustag under ett sommarlov. Det viktigaste verkar vara att saker blinkar och snurrar. Alla kvinnor har transparent plast-BH. Fordonen ser ut som om man doppat magneter i en spiklåda. Det är viktigare med silverspray och folie än att skådespelarna kan skådespela.

Summa summarum: Tänk dig Mad Max. Tänk dig axelpuffar. Tänk dig en säck med skit. Lägg ihop dessa komponenter. Skaka, och du har innehållet i denna film.

Visste du att: En snorunge i denna film spelar även snorunge i Conan Barbaren.

Coola ispirater?

Titel: The Ice Pirates

År:1984

Land: USA

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel

Handling: I framtiden kommer hela galaxen vara torrlagd och vatten en värdefull handelsvara. Stopp och belägg! Hela galaxen?! Japp, hela galaxen. Så dumt! Japp. Vi fortsätter: Denna jobbiga situation ger naturligtvis upphov till profitörer som roffar åt sig av denna livsviktiga vara. De värsta (men också charmigaste) är ispiraterna! De snor enbart vatten av elaka typer och de gör det med ett bredbent haha! innan de svingar sig över en avgrund så att kråsskjortorna fladdrar i vinden. Nu råkade dock två av ispiraterna bli tillfångatagna av någon form av ondskefullt imperium vilket leder till en prinsessa i nöd plus jakten på en hemlig planet där det ska finnas en massa vatten. Spännande blir det dock aldrig. Inte heller särskilt kul, trots att detta troligtvis var regissörens avsikt.

Minnesvärda scener: Det var inte mycket som var bra med denna film. Exempel på det är samtliga scener som involverar robotar. Robotarna är klantiga, fega och dumma. Det är svårt att förstå logiken i att bruka robotar som arbetskraft när de helt uppenbarligen är idioter. Regissören måste helt enkelt älska tokiga robotar för det slängs in scener med knasiga robotsituationer. Värdelösa regissör! Dessutom är han djurplågare. I en scen ska en skurk ha en rymdpapegoja på axeln. Hur får man en papegoja att se rymdig ut? Man plockar fjädrarna så klart! Helt oförståligt. 

För att fördjupa filmens idioti så dricker folk i stort scen varenda scen. Torrlagd galax så när som på all vätska som alla har tillgång till förstås. Framåt slutet i filmen så befinner sig piraterna i strid med skurkar samtidigt som deras skepp befinner sig i någon sorts tidsförskjutning. Det blir rätt balla klipp där tiden saktas ner och snabbas upp men regissören vrider på sitt ”nu gör vi det här till skit”-reglage och hittar på tokiga sekvenser där folk blir äldre och får lustiga frisyrer. Fingertoppskänsla.

Minnesvärda citat: Den charmige ispiraten Jason hittar prinsessan i djup sömn på ett skepp. När han blir lite stressad av att piraterna måste dra:

”What ever happened to rape and pillage?” Han ville alltså våldta prinsessan medan hon var i någon sorts rymdsömn.

Omdöme: Denna film kallas för en komedi, men i komedier bör man skratta åt det så är avsett att vara roligt. Våldtäktsmän och plockade papegojor är inte så kul. Det är inte heller kul att den grundläggande premissen för filmen gång på gång urvattnas (oh no he did'nt!) av att alla dricker samt käkar en massa frukt. Vart får de vattnet från? Eller att en planet med vatten ska rädda hela galaxen från uttorkning. Skådespelarna verkar himla nöjda med det hela i varje fall. De har glimten i ögat, tungan i kinden och huvudet i röven genom hela filmen. Hur sålde de förresten in filmen till MGM?

Ispirat-regissör: ”Four words: Pirates that steal ice.”

Filmbolagschef: ”Hell yeah! Give this man a cigarr, a bucket of cognac and a shitload of money!”

Visste du att: Det finns inga rapporterade fall av pirater som stulit is.

Hej vad det går!

Titel: Death Race 2000

År: 1975

Land: USA

Genre: SciFi/Action

Publik: Andreas, Daniel, Henrik, Johanna

Handling: Som alla vet är ju en dystopisk framtid en riktig party pooper. Och man lever i ett totalitärt samhälle, styrt av en cynisk och ondsint regim, så kan man inte räkna med allt för många färgglada ballonger på sina födelsedagskalas. I denna film är USA det landet. Året är 2000 och presidenten är ett riktig praktarsle som suger ut samhälle på alla resurser. Men för att hålla befolkningen på gott humör anordnar han biltävlingar tvärs genom landet där deltagarna får extrapoäng om de kör över oskyldiga. Men det presidenten inte vet är att en rebellrörelse har bildats, med syftet att störta honom, och få landet på rätt köl igen.

Minnesvärda scener: inför det första loppet ordnar de olika förarna med sina bilar. Alla bilar har sina egna stilar. Som exempel finns det en nazi-bil där föraren heter Matilda the Hun och kart läsaren är Herman the German. En annan deltagare kallar sig Frankenstein och är helt klädd i latex. Även den romerska sensationen Nero the Hero deltar osv. Det som sammanlänkar de alla är att de tar mycket plats och är högljudda. Varför, om man nu ska rikta så mycket uppmärksamhet mot bilförarna, sätter man då in en statist i bakgrunden med uppenbar lösmustach. Han stal ju hela showen.

Även Sylvester Stallone har en roll i denna film. Han spelar Machine Gun Joe Viterbo. Och eftersom han är en gangster måste han ju skjuta med sin kulspruta. Och första gången det inträffar, vilket är ganska omgående, kan man tydligt se födseln av vad som senare ska komma att bli Rambo. Ni vet, den där minen han har när han skjuter sönder vietnameser, ryssar, burmeser eller andra folkgrupper. Minen är karaktäristisk, han ser ut att få en stroke, med hängande läpp och halvslutna ögon.

Minnesvärda citat: Machine Gun Joe om sin nya navigatör: ”You know Myra, some people might think you´re cute. But me, I think you´re one very large baked potato.”

Omdöme: ”Tut tut! Här går det undan!” Kanske någon skulle säga om denna film. Någon annan kanske skulle utbrista ett: ”Härliga hästkrafter, vilket drag!” Men vi på redaktionen suckar bara. Den här rullen fullkomligt sprudlar av snabba bilar, kurviga brudar och nervkittlande jakter, ja motorerna vrålar, och eftersom filmen gjordes på 70-talet så är det rikligt med diskant som skjuter ut genom de stackars högtalarna på Filmiveckan-biografen. Men snabba bilar är ju skitråkigt. Så om du fyller nittio minuter med racing så får du lika många minuter med tristess. Att se damm bildas på en porslinsanka är mer fartfyllt.

Och det är även alltid jobbigt att se en film där skådisarna är för nöjda med sina prestationer. De visste att detta skulle bli en kult-rulle innan den var färdigproducerad. Och de här aktörerna är verkligen supernöjda med sina prestationer. Gud så nöjda de är. Om du tänker dig att du sätter revykungarna Stefan och Krister bakom ratten i en och en halv timme så får du en ganska bra bild av vad denna film kommer ge dig.

Som slutplädering vill vi höja ett varningens finger till er/dig läsaren: Ett tydligt tecken på att en film inte är bra är när de som egentligen ska titta på skärmen istället tävlar om vem som kan göra det mest trovärdiga prutt-ljudet med hjälp av hand och armhåla. Kort och gott: Den här filmen gjordes inte med Filmiveckan i åtanke.

Visste du att: Regissören Paul Bartel övertygade sina föräldrar att sälja sitt hem och ge honom pengarna så att han kunde göra en film om två finsmakande kannibaler som lurar swingers-par till sin lägenhet, överfaller och rånar dem för att sedan använda pengarna till att köpa en restaurang.

Varsågoda, hela filmen i HD: