Filmgala!

Urrk! Oj voj...idag är redaktionen lite under isen. Så jääääävla bakfulla. Film i Veckans årliga filmgala gick av stapeln igår. Bubbel, snittar och instoppade skjortor. Vilket drag det var! Hundratalet deltagare och alla var på bästa filmhumör! Professor Martin hade fått tillstånd av Institutionen att komma ner. Han var glad i hågen och åt Bridge Blandning tills han spydde. Professor Spüng kunde tyvärr inte delta men skickade ett telegram där han lyckönskade oss och lät meddela att ett fint same-kranium skulle sändas med snällposten som en kompensation för hans frånvaro. Vi hade även besök av herr Charlemagne. Charlemagne gillar inte film. Charlemagne gillar inte bloggar. Så vitt vi förstod saken så hade han inte ens blivit bjuden men dök upp ändå med en halvdrucken flaska Château Margaux i ena näven och en ridpiska i den andra. Efter några försök till att prygla delar av festdeltagarna så tröttnade han och slog sig ner i en fåtölj, skar upp armstödet med en pennkniv och började riva ur stoppningen. När vi bad vi honom sluta så påpekade han att han med ett telefonsamtal kunde få oss alla dödade. För stämningens skull lät vi honom hållas. Festligheterna fortsatte! Det visades tre filmer som samtliga kommer att recenseras här på bloggen de kommande veckorna. Tills dess får ni hålla till godo med lite bilder från galan:

Cage 2: Billy begins

Titel: Cage II

År: 1994

Land: USA

Genre: Action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Scott och Billy fick det stressigt i första filmen. Och vi hinner faktiskt inte mer än att trycka på play innan uppföljaren sparkar igång – ordagrant. Scott och hans kompis Billy handlar på den lokala affären. Scott är stel och konstigt högljudd och Billy är fortfarande på en mental nivå likvärdig med en tvåårig lobotomerad lämmel, men med spända muskler likt en hel hage med brunstiga tjurar. In störtar plötsligt ett tjog tjuriga asiater med hagelgevär, svarta trench-coats och solbrillor. De skjuter sönder alla vattenmeloner, honungsmeloner och nätmeloner i sikte. Även blod sprutar och de som inte faller i skydd, faller istället döda ner till marken. Billy skjuts med en bedövningspil och tuppar av. Asiaterna lastar upp hans enorma köttiga kropp på en lastvagn och rullar iväg honom. När Scott, som också varit medvetslös, vaknar till är hans vän borta. Han blir utom sig av vrede och förtvivlan och skriker konstigt.

Det dröjer inte länge innan vi förstår att den gamla döda slut-bossen från första Cage-filmen, inte alls är död. Visserligen blev han söndermosad av en arg Billy, men det ordnade han med en stödkrage och en makaber plastlist över bröstet. Men i vilket fall som helst så är slutbossen både arg och girig. Han tvingar Billy att delta i undergound Cage-fights och injecerar hans kropp med arg-sprutor för motivation.

Scott vägrar släppa taget om sin retarderade vän och tar hjälp av Interpol för att på ett mycket krångligt och omständligt sätt spränga denna olagliga spel-liga.

Minnesvärda scener:

I början av filmen, då Scott och Billy handlar i affären störtar det som sagt in asiater med hagelgevär och börjar skjuta. Billy knockas men vad gör Scott? Jo, precis innan asiaterna anlände stod Scott och dubbel-flirtade med två unga tjejer. Han gjorde bra ifrån sig och hoppades på Jackpot. När sedan kulorna började flyga så tog denna dekorerade Vietnam-veteran helt sonika tag i tjejerna och använde dem som mänskliga sköldar. De dog. Inte Scott.

Interpol, bestående av en asiat med fräsig pott-frisyr och en annan stum asiat med ett kvastskaft och träningsväska, tar på sig uppdraget att spränga de korrupta Cage-fighterna. När de springer in i Scott och hör han skrika ut sin förtvivlan över att hans kompis är borta, beslutar sig att skicka in Scott som en fighter för att på så sätt slåss match på match tills han slutligen möter Billy i ringen och således kan rädda honom. Men Scott kan ju inte bara vandra in i ringen, då kommer skurkarna känna igen honom. Interpol beslutar sig att klä ut honom så han smälter in i den ruffiga miljön. De sätter på honom peruk, mustasch och skägg så han ser ut som en skabbig pirat hämtat från ett barnprogram på någon dansk tv-kanal. Det ser horribelt ut, men lyckligtvis är det bara vi, och inte skurkarna, som uppmärksammar detta. Den lille Interpolagentens träningsväska görs det en stor affär av. Ingen får röra den, inte ens hans vänner, och han pryglar alla som vågar peta på den. Vad finns i väskan? Stora summor pengar? Hans avlidna frus aska? Hans porrtidningssamling? Nazistguld? Nä nä, när storskurken är på väg att fly i en helikopter så får vi svaret: I väskan finns ett raketgevär. Som sedan används för att sänka helikoptern. Smart drag att packa ned raketgeväret lille Interpolagent!

Minnesvärda citat: Scott som nu ser ut som en transvestit slåss för fullt i buren. Han går match mot en thai-boxare. Och precis som i alla andra matcher får Scott ordentligt med stryk i början. (en detalj som är obligatorisk när man får stryk i ringen är att stå med ryggen mot gallret och hålla armarna utsräckta åt sidorna. Sedan ska man greppa i järnstängerna och ta slag efter slag i magen samtidigt som man grimaserar illa.) Men som alltid vänder det plötsligt och Scott får övertaget och vinner. Men ibland tar Scott det hela lite för långt, något han insåg efter matchen:

”Man I didn´t meen to kill that little guy.”

(Tilläggas bör att Scott knockade alltså thaiboxaren. Efter det gick han fram och vred nacken av honom.)

Omdöme: Regissören verkar ha lyssnat på kritiken från föregående film. I en era då Karate Kid och Kickboxer gick varma i VHS-spelarna framstod dessvärre The Cage som ganska mycket snack och allt för få sparkar. Detta har han löst med råge. Här sparkas det, slåss och puttas konstant. De tar till och med in skådisar som inte ens pratar. Vi får se sköna snärt-sparkar i tajta byxor, dubbla roundhouse-sparkar och en kille som står i spagat och spänner magen. Vi får till och med se ett flertal gånger då hjälten springer med armarna rakt ut, likt när man leker flygplan, och knockar två skurar samtidigt. Det går så fort att filmen inte ens hinner runt ett hörn innan nästa gäng med arga ligister kastar sig fram och viftar. Det är power-människor överallt!

Men med den här filmen valde regissören även ett lite mörkare spår. Han gav Billy en vilja och en lite större hjärna, typ som ett plommon istället för valnöt. Billy får även bli kär och pussas på ett äckligt sätt. För första gången börjar Billy ifrågasätta varför han måste vrida sönder armar och krossa skallar i ringen. Den dåliga ljussättningen bidrar även till den mörkare stämningen. Om den förra filmen var Läderlappen och Robin så är den här Batman Begins.

Så det blir ett bra betyg och vi uppmanar er att se den. (Man behöver inte nödvändigtvis se den första för att se denna, det är inte Bourne-filmerna).

Visste du att: Trots att regissören antydde en uppföljare i slutet av Cage II, har det dessvärre inte kommit någon. Vi längtar så efter Cage 3: Billy Rises.

BILLY!!!

Titel: Cage

År: 1989

Land: USA

Genre: Action

Publik: Andreas, Daniel, Johanna

Handling: 1964 pågår Vietnamkriget för fullt. Men det pågick samtidigt en konflikt i landet ”Viet Nam” som få hört talas om. Kompisarna Scott och Billy är två soldater som hamnar i ett eldöverfall där dessvärre Billy tar en kula rakt i huvudet. Han överlever men reduceras mentalt till en rätt puckad femåring. Scott tar hand om Billy och de båda bor under samma tak i där de brottas och lyfter vikter tillsammans. Tjugo år senare så äger Scott en bar där Billy tillåts hänga. Ett gäng ohyfsade mexikaner dyker upp och Billy och Scott får ta till hårdhandskarna. Detta sker mitt framför ögonen på två slemmiga maffiatyper som genast inser att med Scott och Billy kan de vinna stora pengar i illegala Cage-fighter. Men Scott säger nix pix vilket i snabba drag leder till att baren bränns ned och de båda polarna likt förbannat får fightad i en bur. Men ingen fara på taket: Alla som är skurkar dör och alla snälla får glass.

 

Minnesvärda scener: I början av filmen så får vi se Billy och Scott på skjukhuset. Scott ligger välbehållen och ler faderligt åt Billy som ligger i koma. Samtidigt spelas en smäktande kärleksballad. Det är konstigt. Lite senare så får vi stifta bekantskap med den hemska buren används som arena för de illegala matcherna. En journalist har mycket listigt smugit sig in i lokalen och fotograferar det hela med sin lilla dolda kamera som är en helt vanlig rätt stor systemkamera som sitter på hennes bälte. Att ingen reagerar på den lilla kvinnan med jättelikt stånd som smyger omkring i lokalen är märkligt.

Den skurkaktigaste mexikanen i filmen heter Diablo (naturligtvis). I den första scenen han är med i kommer han in med sina smutsiga mexikompisar i Scotts bar och kaxar sig. Och som han gör det! Inte en man, kvinna eller inredningsdetalj slipper undan Diablos attityd. Han går runt och tuppar sig mot allt. Maken till övertänd får man leta efter...i ungefär 20 minuter sen tänder Scott eld på Diablos polare. Intressant att notera är ett mexikanen byter kläder från jeans och t-shirt till heltäckande overall när han fattar eld. Hur fick Scott reda på att Diablo hade brännt ner hans bar? Jo, en polis hade en rosa kaffemugg med en djävul på. Exakt samma djävul som Diablo hade tatuerad på handleden. Genialiskt narrativ eller en manusförfattare som frilansar som limsniffare på fritiden? Det senare tror vi på redaktionen och lyckades hitta bevis för det.

Minnesvärda citat: Italiensk maffiaboss till kinesisk maffiaboss:

”I ain't interested in no second bananas!”

Omdöme: Cage är förmodligen den mest rasistiska film som vi på redaktionen fått ta del av. Alla kineser är mystiska och kalla. Alla italienare är maffiosos som pratar som pizzabagare. Alla mexikanare är kriminella och hetsiga. Alla vita är snälla eller rednecks. Filmen ger sig till och med på walesare. Detta är ju festligt i och för sig men det bästa är trots allt Reb Brown, skådespelaren som porträtterar Scott. Herr Brown har figurerat ett par gånger tidigare i denna blogg men denna film är hans tour de force. Han har en magisk förmåga att leverera sina repliker med en halvsekunds fel tajming eller några decibel för högt. Han kan också konsten att ha ett ansiktsuttryck som max till 50% stämmer överens med det som händer i scenen. Lou Ferrigno tar sig också an rollen som förståndshandikappad med bravur men det är lite underligt att den enda egentliga skillnaden från innan han blev skjuten i huvudet är att han är mycket gladare. En sak till som är märkligt är att de båda vännerna ser exakt likadana ut år 1964 som år 1984.

Visste du att: Pepsi sponsrade den här filmen. Hoppas de blev nöjda.