Skräcködla!

Titel:The Crater Lake Monster

År: 1977

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Några forskare hittar målningar inne i en gammal indiangrotta. Bilderna föreställer människor med spjut som konfronterar ett enormt monster. Trots att bilderna ser ut att vara dit-klottrat med en svart spritpenna drar vetenskapsmännen slutsatsen att människan levde samtidigt som dinosaurierna. (Och med detta gick Fred Flinta på ett ögonblick från slarvigt tecknat barnprogram till dokumentärfilm.) Tillfreds med denna helvändning i evolutionär lära dunkar de varandra i ryggarna, skrockar nöjt och puffar på sina pipor. Men så hörs en skarp knall och hela grottan börjar skaka. Forskarna lägger benen på ryggen och hinner precis ut genom öppningen innan allt faller samman. Vad var det egentligen som hände? Lyckligtvis var sheriffen Steve Hanson ute och tog sig en nypa frisk luft. Även han hörde knallen och såg då på himlen hur en enorm meteor, stor som en Boeing 747, slog ned i sjön. Han var den enda personen som uppfattat vad som precis hänt, alla andra innevånare runt denna sjö sov tryggt vidare. (Tilläggas bör att ett sådan Boeing 747 väger närmare närmare 180 ton utan last.)

Dagen efter beger sig forskarna plus sheriffen ut på sjön för att hitta nedslagsplatsen. Men hettan från kometen har gjort vattnet så varmt att de knappt kan dyka ner i det. De beslutar sig för att lägga ärendet på hyllan och åka och käka lite istället. Men djupt där nere på sjöns botten finns ett ägg som legat fruset och med den plötsliga värmeväxlingen så dröjer det inte länge innan skalet krackelerar och ut kommer någonting stort, slemmigt och hungrigt ...

Minnesvärda scener: En av många detaljer som denna film saknar är spänning: Det är inte svårt att räkna ut vem det är som kommer att hamna i klinsch med monstret: Killen som prompt ska ut och fiska, skurken med pistol som är på flykt undan lagen, den glatt visslande bilmekanikern, den entusiastiske hajkaren. Ja, alla som åker ner till sjön. Men den bästa monsterkonfrontationen är ändå det rika paret som ska på romantisk semester. Mannen bär helvit kostym och ler överklassigt. Hans fru klänger på honom med stora, blanka rådjursögon. De hyr en sunkig båt och åker raka vägen ut till mitten av sjön. Frun säger då: ”Se alla dessa vackra stjärnor ...” Men scenen är uppenbart filmad mitt på dagen och solen är så stark att den ger skådisarna solbränna. Med andra ord var regissören enbart för lat för filma på natten och ljussätta ordentligt. Han hoppades att publiken inte skulle märka något. Det gjorde den.

En annan intressant scen är när sheriffen ska slåss med det enorma monstret. Det är vid ett gruvområde och han vet sedan tidigare att hans revolver inte gör någon skada. Han ser sig omkring efter något hjälpmedel. Han uppmärksammar snart de enorma gruvmaskinerna, den ena värre än den andra. Vissa av dem bär enorma borrkronor som lätt skulle pressa sig igenom monstret, andra har tuggande metalltänder och knivar, kors och tvärs, som skulle mala sönder allt som hamnade däri. Väljer han någon av dem? Nej, han satsar istället på en sliten, blekröd grävmaskin, så Byggare-Bob-liten att när han sätter sig i den hamnar hans knäskålar precis under hakan. Skopan kan lyftas ungefär tre decimeter från marken och hela maskinen ser ut att skaka sönder när han gör det. Det var ett bra val, tyckte han.

Minnesvärda citat: Denna film lyfte aldrig utan det blev endast nittio minuters långsamt krälande innan regissören kom i mål. För att tydligt illustrera hur fundamentalt tråkig denna film är så citeras istället vad som sades på redaktionen under en av de mer fartfyllda scenerna:

Daniel: ”Jävlar vilken stor kotte i bakgrunden!”

Omdöme: Det här var ju inte bra alls. Vi förstod redan från början att monstret inte hade några intentioner att bota cancer, tvärtom den dödade allt den kom i närheten av. Vi såg hur den tuggade i sig turister och fyllon. Trots detta handlade huvuddelen av filmen om hur alla spekulerade i vem eller vad det kan ha varit som dödat oskyldiga människor. Det enda sättet som filmen påverkade oss på var att den skakiga handkameran, som skulle föreställa monstrets point-of-view, gjorde oss åksjuka. Ett starkt plus i denna film är dock stop motion-tekniken som används för att ge liv åt monstret. En ädel konstart som tappat i och med digitala lösningar som allt som oftast är fulare (se exempelvis MegaPython vs Gatoroid som recenserades tidigare i denna blog). För att göra filmen ännu mer svårforcerad så får två lokala byfånar oförtjänt mycket plats i filmen. De står för ungefär hälften av allt som sägs i filmen och det mesta av det de säger är i stil med "Ååååh du är så dum!" samt "Det är skoj att vara full! Tjo!". Inte för att filmen har brist på kapabla skådespelare. Nej, de flesta är helt OK och en, han som spelar skurken med pistol, är så övertygande att vi tror att han innan filmen jobbade som just Skurk med Pistol. Varför de två byfånarna fått så mycket utrymme kan vi bara spekulera i. Kanske var de riskkapitalisterna som hostade upp kosingen till filminspelningen? Hur som helst; vi kan summera med att om du sett Hajen, skala då bort allt som är bra med den filmen, det som finns kvar är likvärdigt med The Crater Lake Monster.

Visste du att: Regissören William R Strombergs son, Robert Stromberg, är en Oscarsvinnande specialeffektsanimatör. Robert gjorde nog alla rätt i att aldrig lyssna på pappas råd.

Dunder i Paradiset!

Titel: Thunder in Paradise

År: 1993

Land: USA

Genre: Action

Publik: Andreas, Daniel, Christian, Spong

Handling: Filmen börjar med bilder från en lyxbåt där yppiga kvinnor och män i hockeyfrillor steker i solen. Plötsligt börjar de skaka på sina paraplydrinkar så det skvätter överallt - efter några sekunder förstår vi att det ska se ut som att vattnet vibrerar när en tuff racerbåt åker förbi. Havet ser dock helt lugnt ut. Hur som helst detta är upptakten till Thunder in Paradise! Det utspelar sig i Florida. Där stränderna är vita och kvinnorna älskar att sitta i klasar runt män. De två fd Navy Seals-soldaterna Hurricane och Bru har problem. Inte bara måste de kämpa för hålla inne sina små ölmagar så fort de går utan tröja, nej deras lilla legoknektsföretag är också upp över öronen i skulder och snart kommer skattmasen för att ta deras högteknologiska racerbåt. Hotellägaren Megan har också problem. Enligt hennes faders testamente måste hon gifta sig annars kommer hennes snikne farbror ärva hotellet som hon står som ägare till. Megan och Hurricane känner varandra men drar inte jämt. Inte skulle väl dom kunna gifta sig? Eller? Samtidigt har Hurricane gett ett skitfult halsband till Megans lilla dotter Jessica. Halsbandet drog Hurricane för övrigt ut ur magen på en död hammarhaj som låg och skräpade i hamnen. Vad ingen av det inblandade vet om är att just detta halsband är egentligen en karta som visar var en bankrånare har gömt pengarna från den senaste stöten. Detta vet dock den skurkige Enrique detta, han som gärna vill lägga rabarber på halsbandet.

Minnesvärda scener: I inledningen bjuds vi på en räddningsoperation där Hurricane och Bru ska frita en mor och hennes son från de onda kommunisterna på Kuba. Deras racerbåt är ett högteknologiskt underverk med jättemånga knappar som lyser. Den kan dessutom prata och låter som en anabolastinn wrestlare. Ganska passande. På vägen till Kuba micrar Hurricane lite ris för att få i sig kolhydrater. Väl på Kuba så ser det tufft ut. Soldater överallt. Samtliga kubanska soldater är orakade och röker cigarr. Sickna svin! De hatar helt klart frihet. Hurricane anfaller dom rakt på med bomber och granater, smyger sen likt en albinoflodhäst över plåttaken, slår ner lite kommunister för att sen rädda den frihetstörstande lilla familjen till USA där hundratals exilkubaner jublar! De hann precis undan kubanernas stridshelikoptrar som tydligen sköt mot amerikanerna från en öken som förmodligen låg långt bort från Kuba. Men detta för intet.

Senare i filmen kommer en stark scen där det uppenbaras att exilkubaner inte betalar så bra för att bli räddade. Hurricane är moloken för att pengarna börjar tryta. Bru försöker pigga upp honom men det är svårt. Då börjar de helt plötsligt att slåss med varandra, ackompanjerade av babiantjut som de själva står för. Det är en av de märkligaste scener som filmats någonsin. De båda männen är stela som telefonstolpar men envisas med att göra karate-moves. Men Hurricane blev helt klart uppiggad av detta. Filmens storskurk, Enrique, är en frisk fläkt. Han kan vara den omognaste skurken någonsin. Exempelvis när Hurricane kedjas och slängs i havet så utbrister Enrique: "Ha hahah ha! Bubble, bubble, bubble!". Mycket skoj.

Minnesvärda citat:

Bru: "There's a lot of angry die-hard communists out there with large automatic weapons!"

Omdöme: Denna film är ett spektakel. Handlingen är helt ointressant, denna film är helt uppbyggd kring vad tolvåriga killar tycker är coolt. Högteknologiska vapen, lättklädda tjejer, muskelmän med hockeyfrillor och gömda skatter: Allt en lite halvdum grabb behöver. Så man bjuds på krystat ihopkopplade scener som bildar ett sjabbigt pärlband av underhållning. Det skjuts och exploderas men ingen skadas. Hulk Hogan (som spelar Thunder) är det som hela filmen bygger på. Han byter kläder i varje scen, den ena utstyrseln mer chockerande än den andra. Herr Hogan gillar helt klart att exponera ljumskarna antingen genom korta shorts eller de tightaste jeansen som Gud skapat. Varje gång han i en scen bär kläder som man tror är helt OK så förstörs illusionen av att han reser på sig och bär hotpants eller läderbögs-chaps.

Visste du att: Skådisen som spelar Bru, Chris Lemmon, är Oscarvinnaren Jack Lemmons son. Ibland faller äpplet skitlångt från trädet.

Tjafsa aldrig med odöda sydstatare

Titel: Curse of the Cannibal Confederates

År: 1982

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Ett lågt, tjutande ljud bryter tystnaden i den mörka skogen … Men vad är det för läte? Är det en uttråkad grävling eller en kanske en jakthund som kommit från sin ägare och nu längtar hem? Sex stycken härliga ungdomar vet heller inte detta, då de kommer rullande i sin minibuss. De ska på camping och livet är underbart! För dem är allt som det ska: Killarna sitter fram, dricker öl och fyllekör medan tjejerna har blivit förvisade till bussens skåputrymme. Det blir så klart hemskt varmt för flickorna där bak, och redan efter tre minuter klarar de inte av att behålla kläderna på.

Bussen stannar vid en skogsglänta. De döda, kala träden lutar sig över sällskapet, förruttnade löv och mörka stammar ligger spridda omkring dem. De rycker på axlarna och instämmer alla att denna plats är optimal för en myshelg i tält. Medan de flesta ordnar med lägerplats beger sig Mel, den labila killen i gänget, ner för en sluttning. Han hittar en gammal kyrkogård och plundrar den på allt av värde. Sedan går han visslande tillbaka till de andra och låtsas som ingenting. Men följande natt återupptas det tjutande lätet från skogen, men nu ännu högre … Mels klåfingrighet har väckt något som har sovit i hundratals år. Marken runt kyrkogården börjar vibrera och strax börjar gravstenarna vältas. Ur jorden kommer någonting ondskefullt … och dåligt sminkat …

Minnesvärda scener: Man får tidigt reda på i filmen att skurkarna är Sydstatssoldats-zombies och därför finns det en filmisk plantering som är fantastisk, nämligen att så fort killarna klivit ur bussen så plockar de fram gevären och förklarar i mun på varandra att de har explosiva kulor.

Och trots att de ska på skogsvandring i besvärlig, kuperad terräng så har de tagit med sig en blind tjej som inte har något som helst hjälpmedel för sitt handikapp. Men hon tar sig ändå fram förvånansvärt smidigt.

Men filmens absoluta höjdpunkt är när ungdomarna blir överfallna för första gången. Det sker vid deras tältplats mitt i natten. Zombies dyker fram ur mörkret och gör som zombies alltid gör: mumlar, hasar och haltar (och anfaller allt som oftast bakifrån.) Kvinnorna gråter och är handfallna medan killarna snabbt hittar sina gevär och spränger bort huvud efter huvud med sin explosiva ammunition. Anfallet skingras och kvar står de chockade kombattanterna. Resonemanget dem emellan blir mycket intressant, de tror nämligen att de blivit anfallna av sminkade bråkmakare. Ändå tvekade de inte att dra fram bössorna. Senare i filmen gör de odöda sydstatarna skäl för epitetet "kannibaler" för de mumsar passionerat på sina offer. I en scen sliter de så många organ ur sina måltider att de skulle kunna lösa organbristen i hela västvärlden. Och detta ur enbart två kroppar. Zombies i all ära men människor med fjorton njurar, tio hjärtan och femton kilometer tjocktarm är också ganska freaky.

Minnesvärda citat: Mel ligger i tältet och försöker läsa ur en gammal dagbok som han stulit från ett lik på kyrkogården. Hans blinda flickvän klänger på honom efter uppmärksamhet. Hon är nyfiken på vad han läser:

Blind Kiyomi: ”Read to me”

Mel: ”You wouldn´t like it.”

Blind Kiyomi: ”I love books!”

Omdöme: Den levererade precis vad den lovade: Kannibal-sydstatszombies som jagar och äter ungdomar i en dåligt ljussatt skog. Till en början var filmen förvisso rätt seg; vi på redaktionen hann få helskägg innan Mel hade plundrat klart alla lik på kyrkogården. Men så fort de förfärligt illa sminkade zombiesarna dök upp, så började det hända grejer. Det tog förvisso rätt lång tid innan de halta sydstatssoldaterna kom fram till sina motståndare, men det hör liksom till genren. (Men ungdomarna snabbade dock på processen något eftersom de alltid backade in i famnen på dem.)

Filmen lämnade dock en del frågetecken. Exempelvis bar Mel en ring på sitt finger som han inte visste hur den hamnat där. Det fick vi aldrig svar på. Vi fick heller aldrig veta varför polisledningen valde att skicka två stycken handfallna poliser som såg ut att vara åttahundra år gamla och med gråstarr till ett område som endast kan beskrivas som en krigszon. De hann inte mycket mer än att förklara att det ungdomarna varit med om inte alls var zombies som anföll, utan ett pojkstreck där man grävt upp lik, hängt upp dessa i träd och sedan släppt ned dem på camparna, innan poliserna själva blev till kvällsmåltid. Inte heller fick vi veta varför Zombiesarnas ledare; en kritvit general med Lincoln-skägg framstod som att han hade en fruktansvärt låg självkänsla. Men det kanske kommer en uppföljare som förklarar allt detta.

Visste du att: C-filmsbolaget Troma, ägare av filmen, medger att denna film är en av de fem sämsta de någonsin producerat och då har de varit aktiva i branschen i över fyrtio år.