År: 1977
Land: USA
Genre: Skräck
/ Art house
Publik:
Daniel, Karl
Handling: Det
är en lustig historia faktiskt! Jo, det var så här: En ande som
bodde i ett träd kärade ner sig i en sexy sassy lady. Anden
hade lite bekymmer med hur han exakt skulle locka till sig denna sexy
sassy lady. Lösningen var självklar: Anden trollade fram en
säng, för är det nåt en sexy sassy lady inte kan motstå
så är det en säng. Eller hur, bros?! Wooh, wooh, wooh, wooh! Hell
yeah! High fives hela vägen runt! Någonting gick tyvärr snett och
sängen fick ett eget liv och började ägna sig åt att locka folk
till sig och sedan äta upp dem. Ta tillbaka alla high fives! Som om inte det vore nog så har en
av sängens tidigare offer blivit bunden till en tavla som finns i
samma rum som sängen. Där sitter han i sin tavla och gör sitt jobb
som filmens berättare. Sängens mycket misantropiska livsstil gör
att den till slut (efter några hundra år) hamnar i en källare på
en ödetomt. Men det hindrar inte tre sexy sassy ladies från att
hitta den...
Minnesvärda
scener: Helt klart så är det scenerna när folk ”överrumplas”
av sängen som är de bästa scenerna. Exempelvis så slår sig två
gangsters ner i sängen för ett parti kort. Kanske hade detta parti
kort fått sexy sassy konsekvenser om sängen låtit gangstrarna
fortsätta men tyvärr så börjar de långsamt sjunka ner i sängen.
De tar det dock ganska piano. Skjuter lite ner i sängen, ser lite
stissiga ut sen så är det över. En detalj som är oerhört
irriterande är att när sängen äter så har regissören valt att
sätta micken precis framför munnen på en skådis som sedan smaskar
ljudligt på allsköns knaprigheter samtidigt som det görs
uppskattande grymtningar. Vidrigt.
Mot slutet av filmen
så får de som får antas vara filmens två hjältar en idé: De ska
knivhugga den onda sängen till döds. Den krullige hjälten glider
fram till sängen, höjer kniven och tjoff! Hans händer åker rakt
ner i sängen och sängen mumsar för fulla muggar. Krullet lyckas
dra ur händerna i sängen men åh nej! Allt kött på händerna är
borta! Fast den enda reaktionen vi får på detta är att Krullet
håller upp sina skeletthänder framför sig och ser lite besviken
ut. En mindre dramatisk scen är när två av de tre kvinnorna som
hittar sängen i början av filmen slutar leta efter den tredje (som
sängen glufsat i sig). De bestämmer sig för att ha picknick
istället. Det plockas fram två burkar inlagda grönsaker, en
plastkorv fylld med något som liknar slapp pölsa samt två apelsiner
ur picknickkorgen. Mumma!
Minnesvärda
citat: Gangster 1 till Gangster 2: ”This is the stupidest
hideout I've ever seen.” De båda sitter då i demonsängen med
fördragna draperier så att ingen kan se dem.
Omdöme:
Denna film hade lätt kunnat avfärdats som en i mängden av dåliga
skräckfilmer. Exempelvis har den knasige gnomen Patton
Oswalt ett relativt känt stand up-segment
där han raljerar
kring hur dum idén är med en säng som äter människor är (och
bevisar att han uppenbarligen inte sett filmen genom att återge helt
fel handling). Nej, det som gör filmen till en dynghög är att den
helt uppenbart är en konstfilm. Nu är inte konstfilm något
främmande för denna blogg.
Men Death Bed är
extremt självupptagen med exempelvis pretentiösa kapitelindelningar
som heter Breakfast, Lunch, Dinner och
Just Deserts. Berättaren
som sitter i tavlan och förklarar för publiken om händelseförloppet
är så självgod att han förmodligen kan livnära sig enbart på
sina höga tankar om sig själv. Och när filmen försöker driva
lite med skräckgenren sker det med med så många ironiskt ensamt
höjda ögonbryn att de tillsammans skulle kunna lyfta en
finlandsfärja. Nej, denna film är gjord av en misslyckad
konstfilmare som i sin iver att få filma nakna sexy sassy
ladies och samtidigt kunna
behålla sin cred på
konstskolan går ner sig i det segaste träsket som filmats. Denna
film går inte att gilla bortom titeln, som på sin höjd kan ge ett
litet leende.
Visste du att:
Regisörren George Barry gjorde inga fler filmer efter denna. Varför
då? Jo, för att han suger.
