Rymdgrus orsakar ödlepanik i öknen

Titel: Track of the Moon Beast

År: 1976

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Paul är som vilken skön kille som helst under 70-talet. Han har en schysst kropp, schysst motorcykel, schysst jobb som arkeolog. Och om han spelar sina kort rätt så kommer han snart ha en riktigt schysst böna i sänghalmen. Han lägger in charmoffensiven och tar med henne på mc:n till ett stycke romantiskt ödeland. De tittar på grus. Hon förundras av dess finkornighet, han med samtidigt som han tittar på hennes milslånga ben. Paul lägger armen om henne och ska precis lägga in sitt move då han träffas i huvudet av en meteor. Efter det förändras allt. Hans vardag blir sig aldrig lik. Han får plötsliga migränattacker, yrsel och så svettas han som en get. Han vaknar upp på jättekonstiga platser utan att minnas hur han hamnat där. Samtidigt kommer det in rapporter om att en jättestor ödla som dödar alkisar och tältande pokerspelare. Vad är det som försiggår egentligen!?

Minnesvärda scener: I början av filmen stiftar vi bekantskap med den unge och charmige Paul. I ett klipp, som pågår i hundra år, ser vi hur han kommer puttrande på sin motorcykel i en öken för att sedan kliva av, klia sig lite på magen, kisa mot solen, sparka på en sten, kolla växellådsoljan, sträcka på sig, pensionsspara, kisa lite till, innan han sätter igång och gräva efter skelett. Och när han sitter där ensam mitt ute i vildmarken hör han plötsligt ett fruktansvärt avgrundsvrål som om någon verkligen skulle ha råkat illa ut. Paul kikar upp … väntar … väntar … nej, det var nog bara vinden som blev nerpressad i en flis-maskin med fötterna först. Ingen fara, tänker han och fortsätter gräva. Det visade sig senare att det var ett busgäng som skämtade med honom. Men det var snarare de som stod med lång näsa i slutändan!

Nästa minnesvärda scen stämplas med en spoiler alert, så om du har tänkt investera din surt förvärvade lön i denna film så ska du nog hoppa över de nästa åtta raderna. För er andra så kan vi avslöja att det är Paul som är ödlemonstret. Meteoren som slog ner lämnar små fragment i hans huvud och dessa gör att han transformeras varje gång månen dyker upp, och då får han superlust att döda alla han kommer över. Ödlor är ju kända för sina mordiska drag, inget konstigt alls. I vilket fall som helst så blir han fastbunden i en undersökningsbrits av läkare för observation. Månen stiger upp och i en dramatisk metamorf förvandlas Paul till ett fjälligt monster framför ögonen på både läkarkåren, poliser och Pauls indiankompis Johnny Longbow (vars skalp pryds av den perfekta playmobil-frisyren). Hur reagerar alla? Tja, i nästa klipp har de somnat i sina stolar.

Minnesvärda citat: Johnny Longbow (indianen med den perfekta playmobilfrisyren) kan sin indianhistoria. I en slide-show med diabilder visar han poliskommissarien hur morden hänger ihop med gamla indianskrönor. Bilderna ska antagligen föreställa grottmålningar, men ser mest ut att vara ritade av trötta barn. När det sedan visar sig överensstämma med verkligheten utbrister Johnny Longbow: ”One Indian mystery … solved!”

Omdöme: En oerhört seg film. Kameramannen måste ha stelopererat sina fingrar, för efter han tryckt på ”Record”-knappen så låter han filmen rulla och rulla och rulla. Det i kombination med att skådisarna inte riktigt kan skådespela leder mest till förvirring. Ljudkillen misstog antagligen det luddiga mickskyddet för sockervadd, eftersom ljudkvaliteten är som om han stoppat utrustningen i munnen. Regissören var nog upptagen med att limma på den enda tjejen i filmen, för det finns ingen kontinuitet alls de få klippen som når till redigeringen. En film som har alla möjligheter i världen att bli fräck och fräsig reduceras till ologisk, brittisk diskbänksrealism + förvirrad ödla. Och om man nu har investerat i en monsterdräkt, varför inte använda den då? Istället, och det här sker oförskämt ofta i en mängd filmer, får man se monstret ur första-personsvy, med en flåsande och gungande kamera.

I slutscenen då allt normalt ska nå ett dramatiskt klimax, får vi endast se två poliser som får sina huvuden ihopknockade av den sega ödlan. När polisförstärkningen sekunden senare anländer lägger de ner mer tid att hålla upp dörren för tjejen i bilen än att jaga efter ödlan. ”He got away!” utbrister de uppgivet. Nej, säger redaktionen, ni försökte ju inte ens fånga den!

Den enda riktiga behållningen vi fick var i scenen på sjukhuset då Paul får det dramatiska beskedet att han är ett blodstörstande ödlemonster, han bär då nämligen en delikat prickig pyjamas.

Visste du att: Bill Finger som skrev manuset till denna film även var med och skapade DC Comics karaktär ”Batman”. Dessvärre han han dö innan han fick sitt erkännande för den bedriften.

Bönor - Schmönor!

Titel: Jack The Gigant Killer

År: 2013

Land:USA

Genre: Äventyr

Publik: Pisse, Andreas

Handling: Filmen utspelar sig under tidigt femtiotal. Jack är en ung man som lever tillsammans med sin mamma, styvpappa och syster (eller flickvän. Kanske både och.) Jacks pappa försvann för länge sedan. Men så en dag dyker det upp en skabbig hippie vid deras dörr. Han ger Jack en present, som Jack mer än gärna tar emot, för vem skulle ana oråd om en främmande, utmärglad knarkare vill ge dig smutsiga saker? Men det visar sig att paketet bara innehåller några bönor. Besviken kastar Jack bönorna på ett fält. Men så under natten händer något magiskt. Bönorna växer sig till en enorm bönstjälk! Polisen spärrar av men det hindrar inte nyfikna besökare från att helt sonika bara passera igenom och bli piskade av bönstjälkens rep-armar. Efter många om och gäsp så kravlar Jack upp och vips är han i en främmande molnvärld med pappa, häxor, monster. (Dock ingen jätte). Sedan börjar ett äventyr av uttråkande mått som eskalerar i att häxan tar med sig monsterna ner på jorden och får slåss mot brittiska soldater samt Jack.

 


 

Minnesvärda scener: Jack och hans far ska besöka häxan i moln-världen. Men där hon bor är det hemskt kallt. Det löser de genom att klä på sig ordentligt i en varsin glansig one-piece som ser ut att vara lika tjock som ett lager plastfolie.

 

 

 En annan och ofta förekommande scen är då det ska presenteras episka ögonblick. Produktionsbolaget Asylum löser det alltid på samma sätt:

1: Mäktig orkester.

2: Ett gäng som stirrar ut i horisonten.

3: Och i horisonten gör antingen hjälten eller monstret något fräckt som att jaga/bli jagad.

4: Kör punkt 1,2 och 3 i mixern. Servera sedan rikliga portioner av denna skitsörja jämnt genom hela filmen.

 

 

Minnesvärda citat: Jack finner sin far i ett enormt flygande slott. Och när det sedan blir stressigt så springer de bägge ner i pannrummet. Fadern förklarar för Jack: ”We have to get up higher!” De slänger på typ två te-skedar kol, och det var tydligen tillräckligt för att få det tusentals ton enorma byggnaden att stiga, lätt som en fjäder.

 

 

Omdöme: När vi gick i högstadiet hade vi en biologi-lärare som hette Margareta. Hon suckade ofta och klagade på huvudvärk. Margareta hatade barn. Och eftersom våra akademiska meriter var begränsade till ämnet hemkunskap, blev vi knappast hennes favoritelever. Vid ett tillfälle tog Margareta en av oss åt sidan och sade allvarligt: ”Du kan om du vill, men du vill inte.” Samma kan sägas om denna film. Den är en fatal besvikelse, men om de hade ansträngt sig så kanske de hade kunnat få detta skeppet att flyta hjälpligt. Alltså, det finns inte ens en jätte att döda i filmen trots att titeln skriker ut att här ska dödas jättar som bara fan. Istället kastar de in några dinosaurier. Och för att göra dem mer exotiska får de åtta ögon. Oooooh så rafflande! Jack, huvudpersonen i filmen, kan jämföras med ett vettskrämt marsvin. Han ser ut som om någon ska slå honom hela tiden, som om bakom kameran vinglar producenten med en spritflaska i ena handen och en teleskopbatong i andra. Jacks far överspelar konstant. Häxkvinnan ler mystiskt och går från att vara den som ska förgöra jorden till att plötsligt slåss sida vid sida med de goda. Kanske gäspade vi i precis fel tillfälle, men vi såg då ingen rimlig förklaring till den plottwisten. De brittiska befälen som gastar i tid och otid var även de kassa. (Plus att de brittiska soldaterna lika gärna sköt med AK47 som brittiska vapen). Så om Hitler bara väntat några år med slaget om Storbritannien och låtit de där brittiska nötterna ta över befälet så hade han personligen kunnat erövrat hela ön med bara en flugsmälla och hårspray.

Om valet står mellan att se denna film igen eller att köra gräsklipparen över ens nakna tår, så hoppar vi mer än gärna på kryckor resten av livet.

 

                        

Visste du att: Regissören Mark Atkins även är inblandad i filmen ”The Terminators” som liknar väldigt mycket på ”Teminator 2”, samt filmen ”Transmorphers: Fall of Man” som liknar väldigt mycket på ”Transformers: Revenge of the Fallen”. Men allt är nog en lycklig slump.

65 höga sparkar i minuten!

Titel: TC 2000

År: 1993

Land: USA

Genre: Sci-fi, Martial Arts

Publik: Karl, Daniel

Handling: Det är i framtiden som allt barkar åt helvete. Kanske var det krig, kanske miljöförstöring, men resultatet är blev i alla fall att de rika flyttade ner i underjorden och göttade sig. De fattiga fick snällt vänta på bättre tider ovan jord. För att skydda sig mot de fattiga skapade de rika en polisstyrka av cyberförstärkta kampsportsexperter. Kompanjonerna Jason Storm och Zoey Kinsella är två sådana poliser som glatt round-housar allt patrask som vågar söka sig ner i underjorden. Men ett gäng ovan jord är tuffare än alla andra. De går under det skräckinjagande namnet The Picassos och de lyckas ta sig långt in i underjorden och ställa till med trubbel. Det går så långt att Zoey skjuts ihjäl. Dock så anar Jason oråd och börjar snoka vilket leder till att han måste fly upp ovan jord. Där träffar han kampsportsgurun Master Sumai och tillsammans avslöjar det en komplott som hotar utrota allt liv ovan jord! Plus att Zoey kommer tillbaka i form av en slampig men dödlig cyborg! Hur ska detta sluta? Det vet vi! Men inte ni! (Antagligen.)

Minnesvärda scener: Att välja minnesvärda scener i TC 2000 är som att försöka välja de godaste godisarna på Godisstoppet. Det finns helt enkelt för många go'bitar att välja emellan! Men med Herren som mitt vittne så tänker jag ändock försöka! OK, det är väldigt häftigt när Jason och Zoey jagar skurkar i kulvertarna under marken. De har ser personerna de jagar ett par meter rakt framför sig - ändå så använder de högteknologiska glasögon som visar vägen mot skurkarna. Eller rättare sagt det är vad vi antog att det skulle se ut som. Men det enda visas på den lilla displayen är en kompass som snurrar runt runt, en avståndsmätare som inte stämmer samt en radar som inte visar någonting. 

Genom hela filmen nämns ett gäng som är hårdare än de fruktade Picassos: De heter The Lifers och de är BAD ASS. När scenen kommer uti vilken de ska ta sig an Picassos så sker filmens enda antiklimax: The Lifers viker ner sig som fällstolar efter en picknick. Det som räddar scenen är att Jason och Master Sumai sitter en bit bort och tittar på. De väntar på att de båda gängen ska decimera varandra och har det ganska mysigt under tiden. En annan go'bit är när Jason hamnar i luven med en annan elitpolis och tvisten ska avgöras enligt regelboken (dvs en fight). Mången hög spark noteras men bäst är att de som hejar på verkar hämtats från en kampsportskonferens: Där finns några i karatedräkter, nån ninja, lite boxare, ett par kungfu-nissar samt lite annat smått å gott.

Den bästa scenen av alla, TC 2000's godaste godis, är en avskalad träningsscen med Jason och Master Sumai. De båda gör häftiga moves mot svart bakgrund, inoljade med bar överkropp. Efter denna visas stålkulor som slår mot varandra. Övertydlig symbolik?

Minnesvärda citat: Medan Jason Storm söves ner för att få nåt kampsportchip bortopererat så viskar narkosläkaren till Jason: ”Get the hell out of here.” Det är ju bara taskigt.

Omdöme: Åter igen: Hur löser man problemet med dåliga skådisar, låg budget och uselt manus? Plattan i mattan! Det sker en fight var tredje minut i denna film och slagsmålen varar inte sällan uppemot tio minuter i längd. Det sparkas så mycket att energin som förbrukas i denna film lätt skulle kunna trampa en cykel runt jorden cirka femtusen gånger... i omloppsbana! De två manliga hjältarna är dessutom fula som stryk vilket håller kärleksscenerna nere på ett minimum. Denna film är obligatorisk att se för alla som vill veta hur man ror en B-film i hamn utan att fastna i på farliga hinder som för självgoda skådespelarinsatser eller för tydligt redovisad handling.

Visste du att: Filmens stjärna, Billy Blanks som spelar Jason Storm, har mycket framgångsrikt lanserat ett fitnessprogram kallat Tae Bo som vi på redaktionen ska börja köra inför Beach 2013.