En ny rymdarmada invaderar bloggen

Titel: Cosmos: War of the Planets

År: 1977

Land: Italien

Genre: SciFi

Publik: Daniel, Andreas

Handling: VARNING! VARNING! Explosionerna avlöser varandra i ett rasande tempo och asteroider störtar förbi det stackars rymdskeppet som vobblar frenetiskt från sida till sida i det stora kosmos. Trots att besättningen är väl förberedd med säkerhetsbälten och röda skumgummihjälmar, verkar de alla inställda på att de kommer dö. Men plötsligt säger skeppets dator, Wiz, att allt är lugnt, vad de upplever är endast en refraktion av något som inträffade för miljoner år sedan. Paniken övergår istället till hejdlös glädje och alla kysser varandra.

Vipps! Så transporteras vi till ett helt nytt skepp, med helt ny besättning (men nu med svarta skumgummihjälmar) i ett helt nytt universum. Scenen öppnas med att en underordnad slår en överordnad på truten. Detta kan inte tålas så förövaren blir deporterad till ett annat skepp med en ny besättning som återigen bär röda skumgummihjälmar. Resten av filmen blir mest ett konfetti av skumgummihjälmar, osäkra miner och en minst lika osäker handling. Plus en illasinnad robot som är på pricken lik en Jack-Vegasmaskin. Hur ska det sluta? Tja, vi vet inte. Fyrtio minuter in i filmen satt filmiveckan-redaktionen och spelade Wordfeud. Och vi hatar Wordfeud.

Minnesvärda scener: Kapten Fred Hamilton och hans besättning får i uppgift att reparera en satellit. En i besättningen beger sig ut på rymdpromenad för att kontrollera hur pass allvarliga skadorna är. Det visar sig att det krävs minst två personer för att reparera satelliten. Men astronauten vill av någon konstig anledning göra det själv, trots att det finns minst fem sysslolösa sluskar i rymdskeppet som med lätthet skulle kunna kasta på sig en aluminiumfolie-dräkt och glödlampshjälm och hjälpa till. Men det blir ett solo-mission och självklart lyckas astronauten pressa in skalpellen i fel kretskort, för i nästa sekund börjar syra spruta ut ur satelliten, och så hamnar syra på hans rymddräkt. Nu blir det lite konstigt: Astronauten skriker av smärta, vilket indikerar att syran tagit sig igenom hans rymddräkt och nu fräter på hans hud. Det kan man förstå, men om syran tagit sig igenom rymddräkten borde det inte följaktligen vara ett hål i hans dräkt då? Och om inte jag missminner mig helt, sa vår fysiklärare i 9:an, Roland, att hamnar man i en sådan situation i rymden, dör man ganska snabbt, typ direkt. Men inte denna astronaut. Han skrek. Och skrek. Och skrek. Filmiveckan-redaktionen gick och bryggde kaffe och när vi kom tillbaka skrek han fortfarande. Sen blev han räddad. Tydligen i sista sekunden, enligt kapten Fred Hamilton.

En annan filmisk detalj väl värd att ta upp är den oberäknelige och skurkaktige roboten som springer runt på en planet och ställer till med otyg. Roboten är inte alls snabb, hans plåtproteser till ben gnisslar betänkligt vid varje steg. Och i handen har en ficklampa som tydligen inte alls är en ficklampa utan en laserpistol. När han lyser på saker så börjar det blinka och pysa och sen ett litet Poff! Nu undrar du säkert att hur mycket skada en halt och rostig robot med ficklampa kan göra? Då kan vi låta meddela att han är kapabel att utrota hela civilisationer och förslava hela universum. Poff!

Minnesvärda citat: Eftersom den här filmen utspelar sig i framtiden behöver man inte längre besvära sig med sex, det ordnar maskinerna åt en istället. Man tar helt enkelt med sig sin partner in i vad som ser ut som en källare, där lägger man sig på en varsin brits som liknar sådana med plastöverdrag som man kan hitta i fylleceller. Man befinner sig nu på lite mer än en arms avstånd från varandra. Mellan britsarna finns en stor metallkula som man kan programmera. Sen är det bara att stirra upp i det vita taket och njuta. Två personer ur besättningen blev sugna och tassade ner i källarhålet. Mannen började programmera metallkulan och ställde lite frågor till sin partner:

Han: ”How long?”

Hon: ”Whatever.”

Han: ”Violent or gentle?”

Hon: ”You choose.”

Omdöme: Förutsättningarna för en och en halv timme underhållning var goda: Här erbjöds space explorers med tajta uniformer som tydligt avslöjade könet på skådisen, mjuka hjälmar, fyrkantiga burk-robotar med blinkande ögon, flygande tefat och futuristiska miniräknare fastklistrade på handlederna med svart eltejp. Men allt föll tungt när regissören satte sig tillrätta i stolen. Den här filmen dras nämligen med många problem och det största av dem är nog avsaknaden av manus. Ingen verkade veta vad de skulle säga, eller var de skulle stå när de försökte säga det. Det verkade även ha varit syrefattigt under inspelningarna, alla skådisar rörde sig som trötta myror en regnig höstdag. Soundtracket var fruktansvärt. Det var som om någon tryckte in knivar i en synth som i sin tur skrek och vred sig i hemska toner.

Och den största besvikelsen av dem alla var när en av hjältarna i slutet av filmen tog av sig sin hjälm. Då fick nämligen en av de mest fantastiska hårsvallen i Filmiveckans historia se dagens ljus. Det blonda, lena hårsvallet flöt som en lockig flod av änglar längs hans axlar. Varför sparade dem den pärlan till sista minuten? Det hade kunnat rädda hela filmen.

Nej, det här duger inte. Italienarna har visat prov på fantastisk filmkonst. Men i detta fall misstänker Filmiveckan-redaktionen att regissören sagt: ”Jag ska bara gå och kissa.” För att aldrig mer komma tillbaka.

Visste du att: Regissören till denna film, Alfonso Brescia även regisserade filmen Ator 3. Problemet var bara att Alfonso inte hade tillåtelse från Ator-skaparen Joe D´Amato att göra detta. D´amato blev sur som fan.

Havet är djuuuuuupt!

Titel: Moby Dick

År:2010

Land: USA

Genre: Monsterfilm

Publik: Andreas, Daniel, Johanna

Handling: En ung matros med rosor på kinden och solsken i blick njuter av livet ombord på en u-båt under Arktis is. Plötsligt blir u-båten attackerad av en jätteval och den lille matrosen är den enda som överlevde. Tiden spolas fram 40 år och valforskaren Dr Herman får oväntat besök när en u-båt poppar upp bredvid hennes båt en solig dag utanför Los Angeles. Ett gäng glada sjömän bjuder in henne på ett specialuppdrag. Hon är inte den som är den och hänger glatt med ner i djupet. Dr Herman får träffa u-båtens kapten, Ahab som visar sig vara den lille glade matrosen från förr. Men den glade matrosen har vuxit upp och blivit en enbent dysterkvist som bara har en sak i åtanke: Att hämnas mot jättevalen som stal hans ben för 40 åt sedan. Samtidigt så sitter en militär i Buttericks-mask och ojar sig över att någonting har sänkt flera skepp och en oljeplattform längs USAs västkust. Som om inte det vore nog så har kapten Ahab norpat u-båten och har inga tankar alls på att lyda order. Allt detta leder rakt ner i en filmisk dynghög av legendariska proportioner.

Minnesvärda scener: När besättningen på u-båten Pequod blir medveten om att deras kapten slutat lyda order så blir stämningen på båten upprorisk. Ahab bestämmer då att satsa allt på ett kort och drar av ett Braveheart-tal som till stor del går ut på att alla i besättningen kommer att dö. Men passionen han säger detta väcker en eld i samtliga sjömans bröst och genom u-båten ljuder ett unisont jubel som låter som en fullsatt brasiliansk fotbollsarena. Livet på u-båten skildras mycket verklighetstroget när Dr Herman vill ta en tupplur. Hon hänvisas naturligtvis till torpedrummet där hon lägger sig ned för att sova. Dock visar det säg att ombord på u-båten Pequod så hänger man upp torpederna i tunna kedjor i taket där de får dingla fram och tillbaka. Vi drog därefter slutsatsen att det kanske slarvades en del med researchen inför denna film.

Inte bara u-båtskunskapen som brister utan också valkunskapen har sina luckor. Valen Moby Dick är 150 meter lång. Detta kan man väl acceptera, det är ju trots allt en monsterfilm. Men när Dick hoppar upp på land, klättrar upp på ett berg och magplaskar ihjäl de stackarna flera hundra meter nedanför så tappar man förtroendet för manusförfattaren en smula. När dessutom, i den stora slutstridsscenen, så väljer kaptenen att strunta i de kärnvapenbestyckade torpederna och fokusera på finkalibriga eldvapen och en Super Soaker så inser vi att filmen är skriven med största sannolikhet är skriven av en piprökande chimpans i basker och polotröja. Senare i filmen så har Ahab dött (Super Soakern visade sig verklingslös) och den unge Ishmael har tagit kommandot. Han tvekar inte utan drar iväg två torpeder som dock den gamla valen fintar undan. På stranden dit torpederna är på väg finns Dr Herman och två soldater. Dr Herman säger att de måste springa annars sprängs dom. Militärerna svarar att man kan inte springa ifrån en torped, vilket är helt idiotiskt. Man kan inte simma ifrån en torped, det skulle vi gå med på. Men att springa ifrån en kan till och med en halt sköldpadda göra eftersom torpeder finns i havet inte land och följdaktligen inte kan nå ifatt någon som springer. Hur gick det då i denna rafflande scen? Jo, de båda soldaterna sätter de sig ner på strandkanten, delar en flaska whiskey, kisar manligt över vattnet och sprängs i bitar medan Dr Herman kom undan för att hon sprang därifrån.

Minnesvärda citat: Det finns två godbitar och det är kapten Ahab som står för båda:

-"He took my leg, I don't intend to let him take my ass."

Och i samband med att en attack mot valen misslyckats så går kapten upp ur u-båten och får se valen ligga i vattnet en bit bort:

-"He is taunting me!"

Omdöme: Moby Dick har väldigt många dåliga insatser av väldigt många olika människor. Låtom oss börja med specialeffektsmakarna. De har skapat en jättelik val som liknar Lillstrumpa (alternativt Syster Yster). Näst på tur är rekvisitaavdelningen: De ska skapa något sorts supervapen åt Ahab som är menat att se skräckinjagande ut. Det är en jättestor Super Soaker med en pil i. Kapten Ahabs protes? Ett hockeyskydd som de sprejat med silverspray. De har inte ens försökt! Skådisarna då? Det är tyvärr nitlott där med. Exempelvis när Dr Hermans assistent ska trycka på en knapp så lyckas han överspela. Att överspela en knapptryckning är riktigt bra jobbat. Regissören kan vi hoppa över, då det redan står klart hur illa det är ställt där. Är det då inte någon som lyckats? Herman Melville, som skrev orginalet? Han blev aldrig rik på sina böcker och dog bortglömd tills han återupptäcktes trettio år senare. Vi som såg filmen då? Jo, vi tog oss igenom filmen med skinnet i behåll om än lite kantstötta och håglösa.

Visste du att: Asylum Films, som ligger bakom denna film men även skitfilmer som Transmorphers, Titanic II och Alien vs Hunter har aldrig gått back på en enda filmproduktion.

King Kong-film utan King Kong

Titel: Kong Island

År: 1968

Land: Italien

Genre: Naturfilm med inslag av spelfilm

Publik: Daniel, Andreas, Johanna, Lotta, Rufus, Evelina

Handling: Filmen startar med att två forskare planterar in ett chip i hjärnan på en gorilla. Men det är mer än en tokrolig fyllegrej, det här chipet är nämligen det första steget i en diabolisk plan att ta över världen. Burt Dawson, en mycket stilig man, dras ofrivilligt in i denna katt och råtta-lek djupt i Afrikas djungler, som slutligen kommer leda till både blod, tårar och världens i särklass bästa dansscen.

Minnesvärda scener: Burt Dawson är har gett sig av för att hitta sin kvinnliga kollega, som under natten blivit bortförd av gorillor, då han själv blir offer för ett överfall. Angriparna är väldigt proffsiga och binder honom noga till händer och fötter för att sedan bära honom som ett fångat vilddjur hängande längs med en påle. Dock gör kidnapparna ett misstag, och det är att de ger vika för Burts tjat om att få sträcka lite på benen. För i samma sekund som Burts fötter hamnar på marken, springer han helt sonika därifrån och lämnar sina förövare med lång näsa. Nu tänker man sig att Burt springer för livet, men icke. Så fort han kommit runt hörnet, blir han hemskt badsugen. Och om doktor Freud hade suttit i bredvid oss i soffan, hade han nog dragit oss i ärmarna och skrikit uppspelt, för nu får scenen en helt annan ton: Burt tar av sig sin skjorta och blottar sina enorma muskler, sedan vadar han ut i den glittriga vattnet och fläker ut sin kropp i välmående. Scenen slutar med att han sitter halvnaken på en klippa och suger på en banan tillsammans med rosa flamingos.

Filmen präglas också av en mystisk gestalt. Den lokala stammen kallar henne för den heliga, vita apan. Men hon är människa, en vacker och skygg kvinna. Hon dyker upp lite varstans under filmens gång. Ofta döljer hon sig bakom vegetationen och leende betraktar hon händelserna i djungeln ... Mystisk är hon, denna vita apa. Slutligen vågar hon sig fram till Burt. Han ligger då och sover. Hon ler nyfiket och petar på honom. Vid ett annat tillfälle förser hon honom med lite frukt, leende även denna gång. Men vi på redaktionen börjar sakteligen reagera på att hon ler i tid och otid. Och när hon fortfarande ler efter att Burt precis skjutit iväg en glödande cigarett på henne förstår vi att hon inte alls är mystisk, utan snarare efterbliven.

Minnesvärda citat: Från en jeep på savannen upptäcker den kvinnliga passageraren två lejon. Hon vänder sig om till sin manliga kollega och säger: ”Look, couple of lions!”

Mannen tittar ditåt och ser hur lejonhanen förföljer honan. Han skrattar och svarar: ”He didn´t have time to send her a love letter!”

Omdöme: DVD-fodralet utlovar: ”A diabolical team of scientists land on Kong Island determined to implant devices in the brains of the gorilla population that will transform them into an unstoppable army. Their plan for world domination runs amok when a descendant of King Kong arrives and the mayhem begins.”

Det stämde såklart inte. Någon borde skrubba DVD-fodralets lögnaktiga lilla mun med såpa och vatten. Det här är som Jesus skulle peka på karaffen med vatten och skrika ”Varde vin!” för att sedan servera en trämugg med ljummet piss.

De diaboliska forskarna ser ut som om man sminkat upp två dementa gubbar och sedan puttat in dem framför kameran. För när de i första scenen står lutade över operationsbordet och pressar in chipet i skallbasen på en av gorillorna, råkar en av gubbarna glömt att dra upp sitt munskydd över näsan. Proffsigt. Och den påstådda gorillaarmén bestod av två män i loppbitna overaller. De ansträngde sig inte ens att gå lite sådär framåtböjt, utan stampade fram som två adrenalinstinna hockeyspelare. Dessutom vore det fysiskt omöjligt för dem två att dominera världen. Om exempelvis den ena gorillan dominerar Afrika och den andra Europa, då finns det ju ingen kvar att dominera Sydamerika eller Asien. Och i Australien kommer innevånarna kunna surfa på som om inget har hänt och i Nordamerika kan alla tjockisar lugnt äta vidare på sina Freedom Fries, precis som vanligt. Det spelar liksom ingen roll om de två gorillorna har ett Radeon-mega-intel-trippel-Core-pentium-chip i hjärnan som gör dem supertuffa. De är helt enkelt för få till antalet för att kunna dominera en så pass stor yta.

Den sista och absolut grövsta av lögnerna var ändå löftet om att en avkomma till King Kong skulle dyka upp och skapa kaos. Han kom aldrig. Möjligen menade dem att den lilla glada schimpansen skulle ha varit King Kong? Men det enda schimpansen gjorde var att glatt klappa händerna och vid ett tillfälle ge hjälten en fruktkorg. Det är väl knappast att skapa kaos?

Nej, vi är besvikna. Men filmen lyfts ändå av hjälten. Han kan nämligen dansa likt en Gud. Även slut-boven imponerar med sin fyndiga skurkgrotta, som mer ser ut som en föreläsningssal prydd med en enorm leopardskinns-tron samt en superstor hjärna i papp.

Visste du att: Hela spektaklet finns att se på Youtube och att 12:40 minuter in i filmen visar vår hjälte Burt prov på att vara världens genom tidernas bästa dansare. Missa för guds skull inte det.