tisdag 31 januari 2012

Frågelådan 2.0!


För några månader sedan höll vi i en frågelåda där vem som helst kan undra om vad som helst kring film. Väldigt många hörde av sig till oss och kom med både bra och riktigt dåliga frågor. Problemet var bara att frågorna fortsatte välla in långt efter att evenemanget upphört. Varför? Kanske är ni nyfikna. Kanske är ni dumma i huvudet. Först försökte vi ignorera frågorna, men till ingen nytta. Då prövade vi att e-posta oförskämda svar istället, men det verkade bara sporra läsarna ännu mer. Så nu har vi gett med oss. Därför är det dags för frågelådan 2.0!

Så om du har frågor att ställa, tveka inte utan maila oss på filmiveckan@gmail.com Vi är jätteduktiga och flera oberoende personer har kallat oss kompetenta. Du har en vecka på dig från och med nu, sen publicerar vi både frågor med svar här på sidan. Skoj, va?! Jepp!

PS: De första hundra frågorna till vår inbox får en hemlig cyber-present ... DS.


söndag 29 januari 2012

Eggcellent!

Titel: Contamination

År: 1980

Land: Italien/Västtyskland

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel



Handling: Filmen börjar med en helikopterscen där premisserna för filmen förklaras men samtidigt dränks i pålagda helikopterljud. Således inleds veckans film med förvirring kring vad som egentligen händer. Tillslut så kunde vi pussla ihop att besättningen på ett colombianskt skepp hade försvunnit. När poliser gick ombord så hittade de dock besättningen som allihopa hade dött genom att de exploderat inifrån. Inne i skepppet låg flertalet väldigt stora gröna ovala objekt som en polis påstår är stora avocados trots att objekten lyser, ryker och låter. Helt plötsligt exploderar avocadon vilket gör att polisernas magar sväller upp och exploderar. Snabbt sätts regeringens hemligaste gäng av agenter in för att analysera och stoppa detta fruktansvärda hot mot mänskligheten. Spåren leder till en misslyckad expedition till Mars samt en kaffefabrik i Colombia...

Minnesvärda scener: Många av kostymerna till filmen bidrar till minnesvärda sekvenser, exempelvis den första polispatrullens smittskyddskläder som inte täcker baken. Eller de hemliga agenternas skyddshjälmar som liknar något från 1200-talets riddartorneringar och har så stora glipor att de förmodligen ger lika mycket skydd som 1200-talets riddarhjälmar. Den hemliga agentgruppen har tillgång till egna soldater som alla bär uniformer sydda åt legofigurer. Dessa soldater sattes in när en skum lagerlokal skulle stormas i något som går till historien som den sämsta stormningen någonsin. En ensam soldat går fram till dörren medan de andra stannar 50 meter bort med dragna vapen. Den ensamma soldaten knackar på och en liten lucka öppnas. Genom luckan sticks ett vapen ut och soldaten skjuts i huvudet. Vad de nu än hade för plan så gick allt åt pipsvängen! Övriga soldater började skjuta mot den stora tunga porten utan nämnvärd effekt. Ingen skjuter tillbaka för övrigt. I denna väldigt ensidiga korseld zickzackar en agent fram till en minibuss och kör den igenom portarna. Då stormar alla soldater in och möts av tre skurkar som, trots att de skjutit en polis, får stå och vifta med vapnen för att till slut ta självmord genom att aktivera en dödsavocado. Mot slutet av filmen börjar vi förstå varför dödsavocadosarna orsakar att folks magar exploderar. Den som är ansvarig för distributionen av avocados är inget mindre än ett rymdmonster från Mars med allvarliga gasproblem. I en scen äter rymdmonstret upp en människa och ger ifrån sig ljud som helt uppenbart är gasrelaterade. Monstret är humanintolerant.

Minnesvärda citat: En vetenskapskvinna förklarar att dödsavocadosarna inte är ägg:

The first examination all show the same results: This is not an egg.”

Några sekunder senare av samma vetenskapskvinna:

The eggs yolk is a preset maturization culture.”

Omdöme: Italienska filmmakare är inte rädda för att sno ideér. Här har de gått loss på Alien men förlagt handlingen på Jorden och lagt till lite italienska specialiteter: Vi har den tokrolige presumtive våldtäktsmannen, vetenskapsmannen som gör långrandiga monologer kring livet och universum samt grovhuggen hjälte som inte räds att lappa till en kvinna över ansiktet. Kvinnan log förstås uppskattande efter att ha blivit slagen. I denna film är det en kvinna som är chef och driver handlingen framåt men det är just denna kvinna som var den som blev slagen samt hon som föll för den presumtive våltäktsmannens charm. Varför kan hon inte bara få vara chef utan att förnedras? Och varför måste rymdmonstret vara dålig i magen? Och varför måste den tokige våldtäksmannen promt göra honnör när han enbart skyler sig med en handduk så att den riskerar att trilla ned? Och varför är astronauten också en mycket kompetent k-pistskytt? Och varför kliver Film i Veckan i samma hög med hundbajs gång på gång fastän vi mycket väl vet att den ligger där?

Visste du att: Gisela Hahn, som spelar en av rymdmonstrets mänskliga hejdukar, spelade lärarinna i filmen Emil och griseknoen.

onsdag 18 januari 2012

Skjorta, kakibyxor och vassa tänder!




Titel: Moon of the Wolf
År: 1972
Land: USA
Genre: Varulvsdeckare
Publik: Daniel, Andreas




Handling: En ung kvinnas sargade kropp hittas i naturen. Sheriffen i staden, Aaron Whitaker blir den som får i uppgift att utreda fallet. Med tanke på alla bitmärken som pryder kvinnans kropp så utgår sheriffen att det är ett gäng hundar som knaprat loss. Men situationen kompliceras av att ett smycke upphittas vid brottsplatsen, samt att vissa individer inte alls är samarbetsvilliga vid förhören. Ytterligare en detalj som pekar på att det kanske inte är ett gäng taxar som härjar, är att inte lång tid senare mördas ytterligare två personer. Den ena, en vicesheriff, hittas död på kontoret med bara tomhylsor som sällskap, och lite längre bort har en fängslad man fått sin gallerdörr bortsliten, och återfinns brutalt slaktat i ena hörnet av sin cell. En tax hade inte behövt slita sönder något galler, utan hade med enkelhet smitit emellan eller under stålstängerna. Nej, det är något betydligt större, målmedvetet i görningen. Men kommer sheriffen hinna hitta den skyldige eller kommer han själv kanske bli nästa offer?



Minnesvärda scener: Alla scener med sheriffen är bra. Han ska nämligen representera den fräscha killen i filmen. Han är sådär sjuttiotalsfyrtioåringssnygg med bred bringa och brösthår tjockt som en ryamatta. Han har pumpat in precis rätt antal liter vax och mousse i sitt hår för att skapa en robust hårhjälm. Än så länge är allt väl, han ger ett kraftfullt alfahane-intryck. Men man märker snart att sheriffens kroppsliga maskineri kanske är lite rostigt: Han stånkar i tid och otid, han skriker när han pratar och verkar även ha problem med hörseln eftersom han ser frågande och tveksam ut när någon tilltalar honom. Och varje gång han tvingas le, ser han förstoppad ut. Med andra ord så var det mycket underhållande att se honom leda utredningen.



Ännu en mycket underhållande scen är den i slutet. (OBS! Nu berättar vi en hel del spännande material, så för er som planerar att hyra denna film så ska ni nog blunda några rader.) Varulven är hungrig igen och vill tugga på människor. Sheriffen och en böna vi namn Lousie Rodanthe har tvingats barrikadera sig i en villa. Sheriffen ler förstoppat/betryggande mot Louise och ska säkerställa att varulven inte ska kunna ta sig in. Han gör följande: Låser ytterdörren samt klickar i de små metallhakarna på fönstret. Det borde hålla! Men Louise tar också ansvar, hon tassar nämligen in i vardagsrummet och stänger igen de små papperstunna skjutdörrarna. Det vi ska komma ihåg här är att varulven någon dag tidigare, utan större ansträngning, ryckte sönder det förstärkta stålgallret till en fängelsecell. Så när varulven plötsligt sparkar in ytterdörren och morrar, var det ingen i redaktionens biosal som trillade ur stolen av förvåning. Men förvånade blev vi däremot av sheriffens handlande kort före varulven anlände. Han beslöt sig nämligen för att lämna Louise i huset och istället bege sig in i den mörka skogen där han irrade omkring blint allt medan hon fick tampas med tuggande käftar och vassa klor.



Minnesvärda citat: Hopen av skrämda innevånare kräver svar, men rättsläkaren Doktor Druden konstaterar följande: It’s not considered good medical practice to perform autopsies in the middle of swamps surrounded by howling dogs and scratching rustics”



Omdöme: Filmen börjar med att vi inte har någon aning, eftersom så ofta under sjuttiotalet så led filmskapare brist på lampor. Men vi tyckte oss se en måne, så det utspelades sig antagligen utomhus. En eller flera personer kanske var i bild. Rop och skall lyckades vi dechiffrera ur den svarta gröten till handling. Nästa scen utspelade sig tack och lov under dagen. Ett gäng hillbillies stod samlade runt en kropp. Men så fort skådisarna öppnade munnen, var det den mest lokala, sluddriga söder-amerikanska dialekten som någonsin uppfunnits. De hade lika gärna kunna tala swahili. Vi på filmiveckan-redaktionen förstod att den här filmen skulle bli lååååång.

Det skulle föreställa någon sorts deckargåta där sheriffen ledde förhör höger och vänster. Men allt eftersom filmen fortgick så släppte han mordutredningen mer och mer. Istället hängde han med den enda kvinnan i byn, alltså Lousie Rodanthe. Man kunde hitta honom i trädgården där de satt i jättesmå utemöbler och drack lemonad, eller skrattandes på det lokala caféet. Ibland tog de långa promenader. Det blev fort tråkigt. Och när varulven väl behagade dyka upp i bild så blev besvikelsen ännu större. Han bar nämligen både skjorta och kakibyxor. Vore det inte för att hela hans ansikte var prytt av vad som närmast kan beskrivas som pubishår och hade en näsa som såg ut att ha drabbats av kallbrand, hade han utan problem smält in bakom skrivmaskinen på vilket kontor som helst. Nej, det går att göra betydligt roligare saker av huggtänder, hagelbössor, klor och pubishår än det här.


Visste du att: Regissören, Daniel Petrie även regisserat filmen Cocoon- återkomsten. Den fick ett sämre omdöme än föregångaren Cocoon som regisserades av Ron Howard..








Se en scen ur filmen:


söndag 15 januari 2012

Skit, denna gång i Full Svart-Vit!

Titel: Killers from space

År: 1954

Land: USA

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel



Handling: Under ett atombombstest flyger Dr Martin och Dr Cougar omkring det nybildade svampmolnet och gör mätningar. Plötsligt ser de ett ljussken på marken och de förlorar kontrollen över sitt plan. När räddningspersonalen kommer fram så återstår inget att finna av de två doktorerna. Men så dyker Dr Martin upp helt oskadd så när som på ett märkligt ärr över hjärtat. En hel bunt av män med axelvaddar anser att det hela är märkligt men ändå inte värt att undersöka vidare. Tills Dr Martin plötsligt visar ett VÄLDIGT intresse för resultaten av experimenten som han forskade kring...vilket inte alls är särskilt konstigt eftersom, ja han är ju forskare. Men de olika männen med axelvaddar verkar ha lätt för att jaga upp sig. Man kan tänka sig att de tycker att den där brevbäraren helt plötsligt bär en VÄLDIG massa brev hela tiden eller att mannen med axelvaddar verkar gilla sina axelvaddar VÄLDIGT mycket. Man får inte riktigt reda på vad männen med axelvaddar jobbar för men de verkar ta sina uppgifter på VÄLDIGT stort allvar.

Minnesvärda scener: Denna film har egentligen en scen som totalt kör över allt annat, men den karamellen suger vi på ett litet tag till. Det är skoj när männen med axelvaddar ska förklara varför de är oroliga över Dr Martins intresse för sin egen forskning: Han kan ju vara en kommunistisk dubbelgångare! Militärerna i bakgrunden nickade i samförstånd. Som tittare så förstår man dock att det är något märkligt med Dr Martin eftersom han får visioner om flörtkulor i tid och otid. I en scen smyger Dr Martin omkring i sitt laboratorium för att hitta sin forskning och gör detta med en tänd pipa i munnen hela tiden. Trots att det finns militärpoliser som lätt kan känna pipdoften i korridorerna så tror Dr Martin på sin smygförmåga så till den milda grad att han kan fixa smygandet med en bolmande pipa igån under hela tiden. Vilket han också gjorde. Men nu kommer vi till the big badaboom: Det var inte så konstigt att Dr Martin ser flörtkulor överallt för rätt som det är så minns han vart han varit efter flygolyckan: I en underjordisk bas fylld med rymdisar...som har flörtkuleögon! Vid första åsynen av dessa fåntrattar till rymdvarelser ropade redaktionen högt av förtjusning! Nu blir det åka av! Men icke sa Nicke.

Minnesvärda citat: Vi väljer ett citat från redaktionsmötet efter filmen:

Johanna: ”Men på 50-talet gjordes väl ingen dålig film, eller?”

Omdöme: Jösses vilka stinkbomber de kunde göra på 50-talet. Man förstår inte när filmen ska vara spännande för det är samma låt genom hela filmen. Musiken som låter som soundtracket till en man med orolig mage snarare än en film om rymdisar som vill ta över jorden. Det enda plusset denna film har det är rymdisarna, som dessvärre blir otroligt trista otroligt fort. De vandrar planlöst omkring, de skruvar på lite grejer och säger pampiga saker om att ta över jorden ibland. De är dessutom otroligt korkade: Deras solsystems sol höll på att dö och deras lösning var att flytta från planet till planet i samma solsystem, trots att de uppenbarligen hade teknik att flyga ända till jorden. Sen under Dr Martins flykt från deras bas så kan de inte ens få fatt på honom när han halvjoggar ut ur basen. Kanske är detta för att skådisarna är förblindade pga flörtkulorna de har framför ögonen. De har dessutom en platt-TV så vi drog slutsatsen att dessa aliens är galaxens white thrash som egentligen är ett fall för Lyxfällan snarare än USA's militär. Vi bör tillägga att en redaktionsmedlem somnade under visningen, något som inte hänt sedan den senaste Barbar-specialen.

Visste du att: Regissören till denna film var bror med manusförfattaren Billy Wilder som vunnit en massa Oscars. Billy var känd för att inte ha rymdisar med flörtkuleögon i sina filmer.


Shit! Hela filmen online: